Hur min psykisk ohälsa började

Psykisk ohälsa är inget att leka med och inget roligt att ha heller. Tyvärr är det många människor som lider utav det.

Jag är en av dem.

Jag kommer inte ens ihåg när det började för mig men troligtvis började min ångest när jag gick i lågstadiet. Det var en händelse där som startade igång det hela. Därefter har det bara blivit värre och värre. Blivit så mycket värre att jag nu lider av periodvis depression också. Finns de som har det värre, jag vet. Jag vet hur stark jag har varit förr i tiden. Inget satte sig på mig. Jag knappt grät. Det tog lång tid innan jag väl gjorde det. Nu gråter jag nästan varannan dag och har tankar nästintill varje dag, om jag inte har det varje dag.

Händelsen som satte igång min ångest kanske inte är något stort för många men för mig var det tillräckligt.

Det var en dag under en lektion. Läraren ville ha svar på en fråga. Jag räckte upp handen. Jag blev vald och svarade... vad jag trodde var svaret. Tydligen var mitt "fel" svar roligt och hela klassen skrattade. Jag skrattade med. Men efteråt kom alla tankar. Som blev till övertankar. Jag blev ledsen... inombords. För vågade inte visa känslor. Vågade inte visa hur sårad jag blev.

Därefter var jag aldrig mer muntlig aktiv. Fick kritik över det varje utvecklingssamtal men jag ändrade aldrig på mig. Blev jag våld av läraren utan att jag ens har räckt upp handen svarade jag bara "Jag vet inte", även om jag visste svaret.

Tänk egentligen att sådan "liten" händelse kan bli så stort i framtiden. Att den har påverkat så himla mycket. Samtidigt som man har upplevt nya händelser som gjort saken värre för varje gång.

Som sagt psykisk ohälsa är inget att leka med. Man ska ha respekt för det. Men man ska aldrig låta den äta upp en levandes. Man ska aldrig låta den vinna!